En oväntad överraskning
En varm sensommardag 2017 låg jag i båten och läste en utländsk Triathlon tidning. På en sida stod: ”10 loppen som du måste göra”.
1. Kona Hawaii
För att kvala dit så måste man placera sig typ topp 3 i IM i sin åldersgrupp, och den talangen är jag inte! Kona ligger nog utom räckhåll…
2. Escape from Alcatraz
Nummer tre och framåt kommer jag inte ihåg. Alcatraz lät ju supercoolt!
Starten går från en hjulångare som ligger ute vid Alcatraz. Man simmar sedan 2.8 km i 13 graders vatten och genom tre strömmar in till en strand några kilometer väster om Fichermans warf. Därefter T1 (växling mellan sim och cykel) som inleds med löpning ca 1.3 kilometer för att få tillbaka värmen och därefter sedvanligt byte till cykel. Cyklar ca 3 mil. Jepp, inte långt, men galet kuperat! 465 höjdmeter fördelat på 4 backar som går rakt upp o rakt ner. Byte till löpning i T2. 3 km flackt på packad sand följt av trappor, asfalt, grus… allt uppför med över 100 höjdmeter (springer då under Golden Gatebron) innan vägen vänder neråt mot Stilla havskusten. Först på asfalt, sedan naturstig och till sist ut på stranden. Djup lös sand passeras innan man når vattenbrynet där det blir lite fastare. Springer och vänder längst bort på stranden och sedan tillbaka. Totalt avverkas ca 2.5 km på stranden. Sedan når man löpningens mest beryktade del – The Sandladder! En trappa bestående av runda trästockar som ligger i en brant backe bestående av lös sand. Och det är 400 stockar/trappsteg till toppen!! Därefter tillbaka genom en gammal befästning, genom en låg tunnel från andra världskriget och till slut 3 km flackt till målet.
Jag letade upp deras hemsida och läste vad som krävs för att få vara med.
2000 platser. Antingen kvalar man in genom någon av deras tävlingar (tror bara de är i USA) eller så kan man vinna en plats genom lottning.
Jag fyllde i uppgifterna på hemsidan och tryckte på send.
I oktober 2017 kom ett mail där det stod ”Du har gått vidare och kommer få vara med i utlottningen av en plats. Fyll i dina tre bästa resultat från tidigare tävlingar och varje grentid.” Om det är lottning varför måste jag fylla i tidigare tider? Hur som helst, jag fyllde i och skickade in.
I november kom mailet! ”Du har vunnit en plats i 2018 års Escape from Alcatraz Triathlon! Du har 20 dagar på dig att betala avgiften (ca 6500:-) för att säkra din plats”.
Mycket pengar. Men desto mer jag hade läst om tävlingen, desto mer förstod jag att det är ett ”bucketlist-lopp”. Det kändes som once in a lifetime.
Frugan och jag bestämde oss för att kombinera semester med tävling. Och inte ta det mer seriöst än så. Hur skulle jag ändå kunna träna och förbereda mig för loppet?! Jag bor på Öland. En landborgskant som visserligen ger ganska branta backar. Men inte är dom höga. Och vart hittar jag en trappa på 400 trappsteg? Som dessutom består av runda trästockar i lössand… Släng också in simning i 13 graders vatten genom tre starka strömmar. Vattentemperaturen kunde jag prova eftersom det blev 13 grader här hemma i början av maj. Skor, mössa och självklart våtdräkt är godkänt. Men inte vantar. Men strömt vatten. Nope.
San Francisco
Vi kom fram onsdagen innan loppet som gick på söndagen. Dags att vars turist! Spårvagnar, Fishermans warf, Union Square, Alcatraz, Golden Gatebron och mycket god mat och dryck.
Lördagen var det dags att hämta ut tidchip, nummerlappar, få T-shirt, startnumret målat på händerna, åldern målad på vaderna, startnumret ”tatuerat” på överarmarna. Märkt som fånge helt enkelt.
Sedan gick man och fyllde sin ryggsäck som man fått. Simglasögon, vantar, armvärmare och keps blev mina val.
Till tältet med kläder och prylar för att köpa kul tröjor, muggar osv att ha med sig som minne hem.
Sedan obligatoriskt pre-race möte. Första regeln. Lyd uppmaningarna hur man simmar! Rakt mot land, inte mot målet ca 2 km längre ner åt väster. Håll koll på siktpunkterna. 1. Twin Towers. 2. Fort Mason. 3. Kupolen på Palace of fine arts. 4. Det röda taket på Saint Francis Yacht Club. (frågan som dök upp var… när byter man siktpunkt?! Det märker du blev svaret…)
Vidare så var inte drafting (ligga närmare framförvarande cykel än 10 meter) tillåten och man var tvungen att hålla högerkant så att man inte var i vägen för snabbare atleter. Ingen peneltybox. Utan tidstillägg är straffen.
Söndag 3/6 – Raceday
Vaknar kl 03.00 och börjar med att smörja in mig med solskydd 50. En sak hade jag lärt mig av att provsimma hemma i 13 graders vatten. Smörj in utsatta delar i fet kräm. Plus att det skulle vara klarblå himmel och ca 22 grader varmt.
Packa ryggsäcken med all utrustning. Energidryck i flaskorna och en flaska Coca-cola som skakats för att bli av med kolsyran. Två gel tömdes och blandades med vatten i en flaska som jag skulle ha med i bälte under löpningen. Inga gel eller bars tillåtna på banan.
Ner med cykeln i hissen och ut i SF natten. Cool känsla att cykla genom ett nästan tomt SF.
Området öppnade kl 04.00 och jag var på plats ca 04.15. Som tur hade jag läst om hur svart det är ute så jag hade tagit med en batteridriven cykellampa för att överhuvudtaget se vart jag lade upp mina saker. Inser att jag glömt min Snickers som jag hade tänkt ha som frukost (svårt att välja bättre alternativ). Fick bli Coca-colan som flytande energidepå. Fördelen med cola är att den även funkar som lugnande för magen.
05.15 hoppade jag på bussen som tar oss genom SF och till pir 3 där San Francisco Bell låg förtöjd. En otroligt vacker hjulångare som normalt fungera som restaurangbåt, men som nu är tömd på bord och stolar. Bottendäck är för proffs (och de är ett ganska stort gäng eftersom prissumman är ca 400.000:-), alla under 39 år och de med ev handikapp (ett gäng krigsveteraner).
Vi över 40 hamnar på däck 2.
06.30 lämnar båten kaj och ett jubel utbryter. Förra året blev nämligen simningen inställd pga för starka strömmar.
Stämningen är avslappnad och trevlig. Kom i samtal med två kvinnor från San Diego och en man från Utah. Alla hade olika erfarenhet från tidigare tävlingar och utbyte av erfarenheter tog tankarna bort ifrån vad som komma skulle.
Snart låg vi jämnsides med Alcatraz och starten vid 07.30 närmade sig… Alla gör sista fix med mössor, glasögon och dräkter.
Nationalsången ljuder alldeles för högt i ett alldeles för dåligt ljudsystem. Men ändå lite gåshud att stå där och lyssna och att höra.
Klockan slår 07.30. Båtens horn ljuder och proffsen kastar sig i. Därefter är det dags för oss övriga. På ca 7 minuter töms båten på över 2000 atleter genom två sidodörrar. Hoppa utan att hoppa på någon i vattnet.
Jag når dörren, ner med glasögonen. Propparna i öronen. Starta Garmin klockan. Står på kanten. Ser ett hål i vattnet, hoppar.
Vattnet är kallt. Men skönt kallt. Det kyler ner och skapar ett lugn. Det rycker och sliter i kroppen som om man är i en storm. Börjar simma. Mantrat låter; ”långa och lugna armtag”. Kommer in i rytmen. Vågorna rullar inåt bukten och strömmarna går utåt. Det gör att överdelen vill rulla inåt och undersidan av kroppen vill utåt. Gummianka i en tvättmaskin är känslan.
Hittar ändå andningen och någon form av rytm. Huvuden och fötter överallt. Inser att höger sida av klungan måste vara bäst att ligga på. Det är åt det hållet vi ska. Kan jag få igång maskineriet så borde det glesa ut sig snart och jag kan simma i min egna bana längre fram. Så jag börjar kryssa mig genom massan. Samtidigt efter var tredje högerandning så tar jag sikte mot aktuellt riktmärke. Inledningsvis Twin Towers. Klart och fint väder och de höga skraporna syns tydligt rakt in mot SF. Någon nämnde att ”simma ca 10 minuter sedan tar du sikte på nästa mål”… Hur ska jag veta när 10 minuter gått? Hur snabbt simmar den som satte den tiden?
I mitt huvud simmar jag nu rakt mot SF och ska senare vika av mot stranden där vi ska gå upp. Ett utdraget U.
På min Garmins GPS efter loppet så ser min simbana spikrak ut mot stranden/målet. I verkligheten så ligger kroppen i rak vinkel mot SF. Samtidigt som kroppen driftar/glider med strömmen. Jag simmar i sidled nästan hela vägen.
Fort Mason och Palace of fine arts kommer och försvinner. Först när jag tydligt ser taket på Saint Francis Yacht club så kan jag simma rakare mot målet. Jag inser dock att jag ligger lite för långt ut. En boj ca 5 meter från stenkanten ska passeras så att axeln nuddar bojen. Den kommer jag missa med ca 5 meter. Får ta i ordentligt för att göra en snävare vinkel in mot stranden och det lyckas. Jag får sand under de neopren beskodda fötterna.
Jag har simmat ca 2,5 km på 31 min. 1.16/100 meter! Snacka om personligt rekord!
I efterhand har jag läst otaliga inlägg på Facebook om atleter som ordentligt missat stranden. De har glidit långt förbi till nästa strand och sedan fått springa tillbaka.
Just det. Hajar! Höll på att glömma det som många frågat mig om. Hur var det med hajarna… Sorry alla skräckfantaster. Inga människoätande hajar i SF bay. Vattnet är bräckt (blandning av sött o salt), men saltare än Östersjön.
T1
Av med klockan som sitter spänd på våtdräktens arm. Håller den med munnen. Ut med armarna ur våtdräkten och rullar ner dräkten till höften. Av med simmössan, simglasögon och öronpluggar. Av med neoprenmössan och vänder den upp och ner och använder den som påse. Klockan åker tillbaka på den nu bara armen.
Här i T1 är kan man ha lagt en påse med löparskor, handduk och energi. Det är nämligen 1.3 km löpning till cykeln. Allt för att värmen ska komma tillbaka i kroppen.
Jag väljer att springa i mina neoprenskor. Går si så där fort, men funkar ändå utmärkt.
Passerar frugan och hon får en blöt och salt puss.
Framme vid cykeln. Av med dräkt, på med hjälm, cykelskor utan strumpor (men talkade), glasögon och ut med cykeln från sin plats.
Cykel
Första 3 km flackt och på ok asfalt. Vissa kör tempohojar, men de flesta använder racers på grund av de kommande backarna.
En kraftig 90 graders sväng och klättringen börjar. Det finns en GoPro video från 2014 som jag använt under vintern för att lära mig banan. Den hade gjort mycket gott. Visste när backarna skulle komma. Men inte att de skulle vara så branta… En video visar inte verkligheten.
Ner på ettans växel och tittar inte upp utan bara en bit framför cykeln. Ingen mening att bli stressad av att backen aldrig har ett slut… Första backen är ca 100 meter i höjdmeter. Någon enstaka gång gick det att växla över till tvåan. Passerar under påfarten till Golden Gatebron. Provade att ställa mig upp men insåg snabbt att det inte kommer hålla i så lång backe. Ner i sadeln och trampa.
Krönet och utsikten över Stilla havet känns underbart. Likaså den svalkande vinden som hela tiden ökar i styrka.
Nu går det fort utför. På en hyrd cykel känns det si så där. Känslan som man får av många mil på sin egen cykel finns inte. Farten är uppe i 55 km/h. Dricker under utförskörningarna. Har samma plan som under IM. En flaska med elektrolyt sportdryck i timmen. (Under IM tog jag även en fjärdedels bar per timma. Men bar eller gel var inte godkänt på banan här).
In i bostadsområdet Sea Cliff och nästa klättring börjar. Först långsegt uppför, men snart börjar stigningen mot Legion of Honor. Ytterligare nästan en 100 meters stigning. Här möter jag ledaren bland proffsen! Han är då klar med tre fjärdedelar av cyklingen. Jag är klar med min första.
Väl uppe vid Legion of honor går vägen ner mot nästa bostadsområde – Outer Richmond. Asfalten är katastrofal. Stora hål och lappat och lagat. Det bär av i ca 45 km/h och det gäller att hålla tungan i rätt mun.
Upp igen. Inte lika brant eller långt. Går att ligga på lite mer innan det åter vänder neråt. Och nu blir det brant! Vägen har en 90 graders kurva åt vänster i slutet av den brantaste delen. Känslan är att cykeln håller på att välta över framhjulet när jag trycker i bromsarna. Kommer ihåg tipset att skjuta ut rumpan bakåt i så branta backar och det hjälper. Åter kontroll på cykeln.
Lite plan sträcka på ca 50 meter och sedan 90 grader åt höger. Nu blir det åter brant hela vägen ner till Stilla havskusten.
Cirka 1 km på plan och fin asfalt följer och jag inser att många med tempohojar går att passera utan problem. Fin carboncykel av märket Cannondale jag hyrt!
Nu vänder det åter uppåt. Segt och långt. In i Golden Gate park går vägarna. Vackert med golfbanor och fina parkområden på sidorna.
Jag plockar en del placeringar, men också en del som blåser om.
Vid halva sträckan går det sedan utför igen och efter någon mil kommer man tillbaka till samma väg som ledde in i parken. Nu är det tillbaka samma vägar som innan som gäller.
Nere på den plana vägen längs Stilla havet passar jag på att dricka lite extra. Nu väntar den grymmaste klättringen av de alla. Och brant!
Ca 120 höjdmeter fördelat på två backar. Andra backen var samma ställe som det kändes som om jag skulle falla över styret. Nu möts jag av en vägg. Ettan känns inte lätt nog! Står upp och trycker tramptag för tramptag. Vet av GoPro videon att denna backe bara är att genomlida. Tittar inte upp mot slutet. Tänker bara ett tramptag i sänder. Uppe!
Lite nerför innan vägen vänder upp mot Legion of honor igen. Nu börjar man bli van vid ”ner till ettan upp till tjugotvåan”.
Så fortsätter det även sista vägen ner mot den flacka 3 km sträckan in mot växlingen. Jag känner mig stark hela tiden. Ligger inte på fört hårt utan vet att det snart väntar en tuff löpning.
T2
Har man deltagit i IM Kalmar så är man bortskämd med publikstöd längs hela banan. Här kommer stödet sista kilometern in mot mål. Troligtvis anhöriga som tappert håller stämningen uppe. Frugan står vid stängslet nära cykeln och hejar. Så skönt att höra och se henne.
Växlingen går bra. Valde att ta på vätskebälte med en flaska blandad gel/vatten. Ute på banan var det annars bara vatten och sportdryck som erbjöds och inga gel eller bars tillåtna.
Tar omvägen till stängslet och ger frugan en ny puss. Till Amerikanarnas förtjusning.
Löpningen
Vägen ut från växlingen går bakåt och längs med målrakan. Först 1.3 mils löpning innan jag åter ska se den…
3 km flackt på packad sand går längs med badstränderna bort mot backarna upp mot Golden Gatebron. Väl framme börjar det ”roliga”. Först en trätrappa som snirklar sig brant upp första 40 höjdmetrarna. Därefter grusstig som övergår till asfalt segt och sakta uppåt. Under Golden Gatebron och vidare uppåt tills man kan se Stilla havet på andra sidan. Totalt ca 100 höjdmeter över ca 2.5 km.
Nu går det utför på asfalt. Brant och skönt. Försöker ta långa kliv för att tjäna tid utan extra energikostnad. Och så svänger vi av på en stig ner mot stranden.
Stranden är typ Böda Sand. Först djup, lös, fin sand. Inser snabbt att det inte går att springa. Går/joggar i andras fotspår innan jag når strandkanten. Här är sanden packad men blöt och tung. Vi springer ca 1 km innan banan åter går upp och vänder i lössanden. Ner igen till kanten och tillbaka ca 1.5 km. Sedan vänder vi upp genom lössanden och mot The Sand Ladder! Trappan som består av 400 runda stockar fästa i vajrar. Stockarna ligger i lössand och längs sidorna finns vajrar att hålla sig och dra sig upp i. Vet inte exakt höjdmeterna på trappan med gissar på ca 80 meter. Snacka om mjölksyreträning!
Väl uppe fortsätter det uppåt ytterligare ca 25 höjdmeter på smala stigar (äkta Trail) innan det går utför. Upp och ner i en gammal befästning och ner under Golden Gate igen.
Sedan vänder vi ner och igenom en låg tunnel (jag är 173 cm och fick ducka rejält) innan resan fortsätter neråt.
Trätrappan kommer igen. Efter halva trappan hamnar jag bakom ett äldre par som är ute och går. För banan är inte avlyst för tävlingen. Utan vi passerar allmänheten som är ute och joggar, går med barnvagn, turister osv. Trätrappan är så smal att atleterna som nu är på väg upp tar ena sidan. Vi som är på väg mer tar andra. Med folk framför blir det snällt att vänta.
Nere på strandpromenaden igen och nu bara 3 km löpning kvar.
Tyvärr så är inte löpning min gren. Och en så här tuff bana tar ut sin rätt. Vill öka sista kilometrarna men benen vägrar. De lunkar på och jag håller 5.45 tempo…
Mål!
Upploppet är en euforisk känsla! Inte alls lika trött som efter IM, men trött på ett annat sätt. Passerar Svenska flaggan och hoppar upp och nuddar den. Svensk in i hjärtat när man är utomlands.
Ser och hör frugan som tappert står och hejar! Hon slipper puss denna gången och jag passerar mållinjen på 3.09.
Sim 31 min. Cykel 1.09. Löpning 1.20.
Känslan efteråt är som alltid. Varför tog jag inte ut mig mer. Men snabbt byts den mot glädje och stolthet! Jag har flytt från Alcatraz! Check på den!
Broderbrems upplevelser 